Av: MJ
I början av 1960-talet myntade socialpsykologen Erving Goffman uttrycket 'involvement shield' för att beskriva de sätt vi använder för att visa omgivningen att vi inte är öppna för direkt interaktion. Fenomenet är gammalt men det har utvecklats med hjälp av ny teknologi.
Genom fysisk närhet gör man sig tillgänglig för interaktion. Två personer som befinner sig på samma plats är potentiellt tillgängliga för att kommunicera med varandra. I de fall en individ inte vill kommunicera med en främling har vi utvecklat olika knep för att signalera att vi inte är tillgängliga. Det kanske vanligaste sättet, som inträffar dagligen när två personer som inte känner varandra möts på en trottoar, är att titta ner i marken eller titta långt bort. Om man avsiktligt eller oavsiktligt etablerar ögonkontakt öppnar man för någon form av kommunikation. Kanske blir det ett artigt "hej". Det vanligaste är dock att inte alls öppna för kommunikation utan att använda de etablerade sköldarna som finns.
Trots att detta är välkända och accepterade sätt att skapa barriärer för interaktion väljer vissa att bryta mot dem. När jag var ute på en morgonpromenad såg jag att jag var på väg att möte en man längs gångbanan. Jag gick i egna tankar och hade inte lust att varken möta mannens blick eller hälsa. Jag valde strax innan vi möttes att titta ned och förblev i mina egna tankar. Precis när vi var i jämnhöjd med varandra säger mannen: "väldigt demonstrativt". Eftersom mannen uppenbart bröt min "sköld" stannade jag och vände mig mot mannen. "Vad menar du med demonstrativt?" replikerar jag. Det är möjligt att mannen insåg sitt misstag för han svarade inte på frågan utan sade bara "jag önskar dig en fortsatt bra dag". Om det finns någon outtalad regel i vardagsinteraktioner är detta en sådan. Starta inte en konversation med någon okänt som tittar ner eller tittar bort. Bli inte provocerad om någon tittar ner eller tittar bort för det är varje enskild individs rätt att avgöra om hen vill ingå i en interaktion.
På Goffmans tid fanns inga mobiltelefoner men det fanns andra medel för att skapa en sköld. Ett vanligt sätt är att läsa i en tidning eller i en bok. En person som gör det signalerar tydligt att hen inte vill bli störd. Den normala responsen från omgivningen är att inte störa. Någon enstaka gång kan det hända att någon avbryter läsandet för att fråga "ursäkta, vet du vad klockan är?".
Ett vanligt och accepterat sätt att skapa en sköld för interaktion idag är att titta ner i sin smartphone. Nästan alla gör det. På bussen och busshållplatsen. På cafét. Ibland även gående. Det som skiljer en smartphone från en tidning eller en bok är att en smartphone stänger för kommunikation med människor som är fysiskt nära samtidigt som den öppnar för kommunikation med människor på distans. Genom att titta ner i sin smartphone eller prata i telefon skapar man en sköld mot omgivningen men är öppen för kommunikation med någon annan. En tidning eller bok öppnar inte för interaktion med någon.
Att en smartphone öppnar för kommunikation med någon men stänger för andra är egentligen inte konstigare än att man stänger för kommunikation med andra genom att prata ansikte mot ansikte med någon. Om man redan är involverad i en konversation är man mindre tillgänglig för andra.
Tänk dig att ett litet barn lär sig hur man kommunicerar genom att observera sina föräldrar kommunicera med varandra. Ett annat mycket direkt och påtagligt sätt att lära sig att kommunicera är att själv ingå i tidig kommunikation. De tidigaste formerna kallas protokonversation och består av att barnet jollrar medan en förälder stolt talar om hur duktig barnet är som försöker "prata". Från dessa sätt att lära sig kommunicera till att observera en förälder prata i mobiltelefon med någon annan eller skriva textmeddelanden till andra är steget ganska stort. Barnet lär sig inte om interaktion då det mest framstår som ett mysterium. Barnet kan undra vad mamma eller pappa gör och varför det inte involverar barnet. Att tidigt använda barriärer gentemot sitt barn är inget optimalt sätt att finnas tillgänglig för sitt barn.
I en studie publicerad 2017 i tidskriften Developmental science undersöker ett forskarlag effekterna på barn av att deras föräldrar använder sin smartphone i barnets direkta närhet. Ju längre tid barnen upplever att föräldern är avskärmad och inte responderar på barnets signaler desto tydligare uttrycker barnet stress och ångest. Istället för att undersöka sin omgivning blir det passivt i sitt beteende. I normala fall när föräldrar upphör att respondera på barnets signaler en kort stund kan man reparera detta genom att åter ge barnet sin uppmärksamhet. Relationen återställs och barnet lugnar ner sig. När föräldern skapar ett längre avbrott genom att i flera minuter titta ner i sin mobil kan det bli svårt att reparera "skadan".
Slutsatsen från de samlade kunskaperna vi har om skölder är att vi ska vara mycket försiktiga med hur vi använder dem runt våra barn. Om användandet av sköldar, vilken sort det än är, skapar ångest hos barnet finns det all anleding att ge barnet extra uppmärksamhet och resondera på barnets uttryck av oro. Detta är extra problematiskt när vi använder mobilen som en oavsiktlig sköld gentemot barnet. Små barn förstår inte varför vi stänger ute dem och utvecklar därför en ångest som kan få långtgående konsekvenser. En smartphone kan påverka barnets emotionella, sociala och kommunikativa utveckling negativt. Varför skulle någon förälder vilja äventyra sitt barns hälsa och utveckling på detta sätt?
Generellt kan man fundera på varför vi använder sköldar mot vår omgivning. Varför stänger vi ute andra för att vara med oss själva? Varför stänger vi ute dem som finns i vår närhet till förmån för dem som finns på distans? Man kan och bör ställa frågan utan att det behöver vara något fel i detta.
Hur ställer du dig till användandet av interaktionssköldar? Hur gör du själv?
